Abstract: Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Ett av dessa minoritetsspråk är jiddisch. Inför regeringens arbete med att ta fram en minoritetspolitisk proposition behöver befintligt beredningsunderlag kompletteras med underlag som rör den nuvarande situationen för jiddisch och dess förutsättningar för att bevaras som ett levande språk i Sverige.För uppdraget svarar Susanne Sznajderman-Rytz, sakkunnig i jiddisch och minoritetsfrågor för Judiska Centralrådet i Sverige sedan 26 mars 1997. Uppdraget är utfört i samråd med företrädare för Judiska Centralrådet. Denna studie ska läsas med beaktande av att tiden och de resurser som ställts till förfogande varit begränsande. Det är nödvändigt att påpeka att jiddisch i jämförelse med övriga minoritetsspråk inte har samma ställning och inte heller fått motsvarande resurser för att kartlägga och på djupet studera de faktiska förhållandena för jiddisch i Sverige idag. För att kunna studera och beskriva situationen för jiddisch och de jiddischtalande har Judiska Centralrådet i Sverige ställt medel till förfogande. Med dessa medel genomfördes en enkätundersökning. I samband härmed vill jag uttrycka ett stort tack till alla som villigt medverkat i enkäten för att ge en bättre förankring till studien.Eftersom tiden varit starkt begränsad har professorerna Lars-Gunnar Andersson vid Göteborgs universitet, Kenneth Hyltenstam vid Stockholms universitet och Olle Josefsson vid Institutet för språk och folkminnenvarit välvilligt behjälpliga med sakkunskap och synpunkter. Under arbetet med studien har det framkommit aspekter kring de talandes relation till jiddisch som starkt berör andra områden än det rent lingvistiska. Med en jiddischkultur som marginaliserats och underordnats en majoritetskultur har de talande övergivit sina egna traditioner, undertryckt den egna identiteten och avstått från att uttrycka sig på sitt eget språk. Flera generationer uppvuxna i Sverige har känt ett starkt krav på assimilation och raderat ut sitt eget kultur- och språkarv i övertygelsen om att på så vis vinna acceptens både på ett personligt och samhälleligt plan. Detta har skapat en blandad och ibland kluven relation till den egna kulturen, det judiska levnadssättet och den icke-judiska omvärlden. För många har det inneburit utanförskap, kränkning och känsla av mindervärdighet. Vår studie visar att många judar i Sverige idag önskar att mer aktivt utveckla den egna kulturen, återta sina språk och praktisera sina traditioner. De flesta vuxna bär på minnen från sin barndom som påtagligt markerade känslan av utanförskap. Vi är många som minnsden obligatoriska morgonsamlingen, som innebar att knäppa sina händer och be icke-judiska böner, stå i korridoren under kristendomsund ervisningen, visa upp intyg för att få ledigt under judiska helger, gå hem på lunchrasten för att kunna äta en måltid som är koscher. Dessa händelser har präglat många generationer judar i Sverige. På det personliga planet och även i samhälle t finns det nu ett behov av upprättelse, försoning och rätt att på lika villkor med övriga grupper få del av det som är genuint för den judiska minoriteten. Vårt bidrag har varit en stor villighet att solidarisera och underordna oss samhället och majoriteten. Priset har varit på gränsen till utplåning av egna språk, identitetsmarkörer och den judiska kulturella särarten.Med språk- och ramkonventionen blir rätten till det judiska en väg att stärka och bekräfta värdet av att flera kulturer. I Sverige har judarna levt samman med majoritetsbefolkningen och bidragit till en dynamisk mångfald till gagn för kultur, ekonomi, forskning och utveckling. På många plan har minoriteten och majoriteten befruktat varandra.
